Manfred-symfoni

Tänk på berg! Närmare bestämt de schweiziska alperna. Där utspelar sig Lord Byrons poesidrama Manfred från 1817, som handlar om den ångestridne adelsmannen och magikern Manfred. En känsla av obestämd skuld gnager honom och han åkallar bergens andar för att få hjälp:

– Vad vill du oss, frågar andarna.

– Glömska ...

– Av vad, av vem, och varför?

– Av det som finns inom mig. Ni vet vad, jag kan inte uttala det.

Det han inte kan uttala är att han antagligen orsakat sin älskade Astartes död.

Tjajkovskij fick en förfrågan om att skriva en symfoni baserad på diktverket redan 1882, men hade svårt att finna engagemang för saken, trots att programmusik var högsta mode vid denna tid. Men så reste han till Davos i Schweiz och läste Byrons verk på nytt. Omgiven av samma berg som huvudpersonen, fick han de rätta ingivelserna och han skrev symfonin under en fyramånadersperiod 1885. Den ligger utanför hans sex numrerade symfonier, men kronologiskt hamnar den mellan den fjärde (1878) och femte (1888).

I första satsen (Lento lugubre) vandrar Manfred i alperna, plågad av sina skuldkänslor. Det är här han vänder sig till andarna och mörkrets krafter, men når ingen lindring. I slutet av satsen visar Tjajkovskij upp sin orkestrala verktygslåda på ett magnifikt sätt.

Andra satsen (Vivace con spirito) har programbeskrivningen ”Alpälvan visar sig för Manfred i regnbågen från ett vattenfall”. Den är ett scherzo, som gestaltar vattnets forsande, färgernas nyckfulla glittrande och älvans flyktiga natur. Den livliga stämningen bryts tillfälligt av en lugnare mittensektion, där Manfred tycks få någon form av tillfällig tröst.

Den tredje satsen (Andante con moto) är en pastoral som skildrar bergsbornas liv. Oboen signalerar jakthornets rop, här finns dansande bönder, kobjällror och kyrkklockor.

Finalen har föredragsbeteckningen Andante con fuoco, ”med eld”, och skildrar just en helvetisk, underjordisk orgie. Men så visar sig den älskade Astartes skugga och Manfred får förlåtelse. Den avslutande orgelklingande koralen skildrar huvudpersonens död.

Manfredsymfonin uruppfördes i Moskva den 23 mars 1886. I ett brev till sin mecenat Nadezjda von Meck uttryckte han stor tillfredställelse och kallade den sitt dittills ”bästa symfoniska verk”. Två och ett halvt år senare verkar det ha hänt något. I ett brev till sin gode vän storhertigen Konstantin beskriver han symfonin som vederstygglig, sånär som på den första satsen, och bedyrar att han ska bränna de tre återstående satserna. Han satte dock inte dessa planer i verket. Kanske är det detta mystiska avståndstagande från tonsättarens sida som har gjort att Manfredsymfonin är relativt sällan spelad i konserthusen.