Petrusjka (1947)

När Sergej Djagilev hörde Igor Stravinsky spela en bit ur en pianokonsert kompositören arbetade på hörde han dansande marionettdockor och rysk karnevalskänsla och lyckades övertyga Stravinsky att omvandla sin Pianokonsert till baletten Petrusjka för Djagilevs kompani ”Ryska baletten”. 

Trots en hel del tvister mellan kompositör och beställare blev det en premiär till slut, och den 13 juni 1911 dansade dockorna för första gången på Théâtre du Châtelet i Paris. I publiken satt bland andra en hänförd Sarah Bernhard som efter att ha sett Vaslav Nijinsky gestalta titelrollen utbrast: ”Jag befarar att jag just sett världens störste skådespelare!” 

Att det blev en av de mest älskade och mest framförda baletterna i världen är enkelt att förstå när inledningens myllrande musik tar med publiken till ett nöjesfält i St Petersburg på 1830-talet. På nöjesfältet finns en dockteater och i dockteatern finns marionetten Petrusjka. Han är timid, lite vek och mycket kär i dockan bredvid, ballerinan.   

I musiken hörs både Petrusjkas kamp mot sin stora rival och ballerinans förförande dans, men också gatuförsäljares rop och en dansande björn!   

I verket hörs också för första men inte sista gången ”Petrusjka-ackordet” i Stravinskys tonvärld. Ett dissonant klingande ackord som i baletten symboliserar dockan och som Stravinsky fortsatte att använda så till den grad att ackordet på många sätt blev kännetecknande för hans tonspråk.