Tod und Verklärung

Det förlösande med döden. Det var vad Richard Strauss ville undersöka med sin tondikt Tod und Verklärung. I fyra satser berättas historien om den unge konstnärens väg mot den ofrånkomliga döden, en väg kantad av ångest och rädsla men också av stillhet och acceptans.  

I den första largosatsen beskrivs den sjuke konstnären och hur döden kommer allt närmare. I andra satsen, Allegro molto agitato, är det kampen mellan livet och döden som beskrivs. Kampen som ingen människa kan vinna när döden har satt klorna i henne. Livet passerar revy för den döende konstnären i den tredje Meno mosso-satsen och i den fjärde avslutande Moderato-satsen är det den efterlängtade förvandlingen från levande till död som är temat. Den förlösande döden. 

Richard Strauss påbörjade skrivandet av sin symfoniska dikt under sommaren 1888 och arbetade med den fram till november 1889. Detta var en tid i Strauss liv då lyckan levde nära bedrövelsen. Han hade sedan 1886 arbetat som dirigent vid Bayerska stadsoperan, en tjänst som inte gjorde honom lycklig. Operahuset var i dåligt ekonomiskt skick och de operor som spelades tråkade ut honom. Strauss var mer intresserad av modern musik, som Wagner, men tvingades dirigera Donizetti och Auber. Att identifiera sig med en lidande konstnär kanske inte var så svårt för Strauss. Dock fanns det också lyckliga stunder, eftersom han under samma tid träffade sin blivande hustru Paulin de Ahna, då hon kom för att ta sånglektioner av honom. 

Den symfoniska dikten var ett verk som betydde mycket för Strauss. För att verkligen förtydliga vad musiken beskrev bad han sin vän, poeten Alexander Ritter, att skriva en dikt med utgångspunkt från vad Strauss komponerat och förklarat. 

När Richard Strauss 1949 själv var på ålderns höst och en konstnär på sin dödsbädd, sade han till sin svärdotter: ”Det är märkligt Alice, att dö är precis som jag komponerade det i Tod und Verkläring”.