Symfoni nr 2 i g-moll, op. 34 (1911-1915)

Kring 1908 hamnade Wilhelm Stenhammar i en kreativ kris. Han tyckte att det var för mycket Wagner och Bruckner i den samtida musiken – inte minst i sin egen. Han började söka efter ett mer avskalat uttryck bortom senromantikens stora känslor och drog som en konsekvens av detta tillbaka sin första symfoni som han skrivit 1902-03.

I november 1910 dirigerade han Carl Nielsens Symfoni nr 1 med Göteborgs orkesterförening och i den fann han den karga, nordiska estetik han var ute efter. I ett brev till den danske kollegan skrev han: ”Jag tror att vi kunna ha en uppgift att fylla som protestanter mot den musikaliska katolicism med rökelse och klangskönhetsfrosseri som nu alltför länge florerat i Tyskland.”

Året innan hade han inlett idoga självstudier i kontrapunkt och skrev tusentals övningar för att hitta ett eget uttryck och ett mer hantverksmässigt angreppssätt till skapandet. Resultatet av allt detta är opus 34. Han kallade aldrig verket Symfoni nr 2 eftersom ettan ju var makulerad – utan rätt och slätt Symfoni i g-moll.

Första satsen ger bilder av tornerspel och jungfrur i flor och den ståndaktiga, lite stela melodin i början skulle passa bra på krumhorn eller något annat tidigt instrument. Den långsamma andra satsen skrider fram med värdiga, processionsliknande fjät och expanderar långsamt i ett innerligt crescendo. Den vemodiga stämningen bryts av ett kärvt men dansant scherzo i nordisk folkton, innan finalsatsen tar vid, symfonins längsta. Den inleds med tre hastigt nedåtgående toner, som återkommer i olika sammanhang genom hela satsen. Det är här i finalen som resultatet av tonsättarens kontrapunktstudier framträder som tydligast.