Symfoni nr. 1

Den där universella känslan av att aldrig vara riktigt bra nog återfinns även hos briljanta kompositörer, hur framgångsrika de än kan tänkas vara. Så även hos Wilhelm Stenhammar.  

Stenhammar hade avtalat med Jean Sibelius att den första symfoni han komponerade skulle tillägnas denne finländske kollega, men när han två månader innan den första symfonin uruppfördes hörde Sibelius andra symfoni, drabbades han av mindervärdeskomplex.  

”Jag har också skrivit en symfoni nu. Åtminstone kan man kalla den en symfoni. Enligt ett avtal, som du kanske har glömt, skall jag dedicera symfonin till dig. Men detta kommer inte att ske. Den är ganska bra, men den är ytlig. Om jag bara kunde få tillgång till något djupare inom mig” skrev Stenhammar till Sibelius veckorna innan premiären. 

Vid premiären möttes Stenhammar av jubel och applåder, men han kunde inte komma över känslan av att symfonin var pompös och opersonlig och drog därför tillbaka kompositionen direkt efter premiären.  

Stenhammar sökte efter en egen stil, en egen nordisk tonbild, men det är lätt att höra kompositörens stora förebilder Bruckner och Wagner i den första symfonin. Men ändå en väldigt egen version från Stenhammars huvud. Eftervärldens publiker har visat sig inte vara lika hårda domare som Stenhammar själv, och den första symfonin är en älskad favorit i konserthusen.