Serenade in D

1. Allegro non troppo 

2. Scherzo. Allegro vivace - Allegro molto 

3. Allegretto grazioso - Molto vivace grazioso - Allegretto grazioso 

4. Finale. Allegro con brio

Om verket

Med romantiskt svepande linjer och fullödig orkestersats inleder den engelska tonsättaren Ethel Smyth sin fyrsatsiga och mästerliga Serenad. Form, tematisk behandling och orkestrering är lysande. Det inledande temat kunde ha varit skrivet av Brahms, och kanske är det en hälsning till denne mästare, som hon faktiskt träffade. Hon mötte även Clara Schumann, Grieg, Tjajkovskij och Dvořák. Andra satsens scherzo ger en stor karaktärsförändring med sin snabba tretaktighet, leggierospel och stundtals imitativa satsteknik. Tredje satsen är den kortaste. Träblåsarna har en aktiv roll i inledningen innan hela orkestern hjälper till att forma det dansanta allegrettot. Finalsatsen driver åter upp tempot och den symfoniska klangbilden i detta virtuosa verk. Smyth fick, liksom sina samtida kvinnliga kolleger, kämpa emot det stereotypa könsrollstänkandet inom musikens värld, men hon var mycket klar över vad hon ville och kunde strida för sina drömmar. Smyth blev ett aktat namn i tonsättarkretsar. Hennes verkförteckning är omfattande och förutom orkester- och kammarmusik skrev hon vokalmusik och sex operor.