Symfoni nr. 4

Schumanns fjärde symfoni i d-moll skrevs under en väldigt omvälvande period i kompositörens liv. Efter fem års uppvaktning hade han fått ett ja av sin älskade Clara och äktat henne, vars far emotsatt sig äktenskapet så till den grad att det gjorts till en rättssak. Denna äktenskapslycka resulterade i ett verkligt kreativt rus, i vilket Schumann på bara fyra dagar i januari 1841 lyckas komponera sin första symfoni, under våren skriva större delen av sin pianokonsert och sedan ett första utkast på sin fjärde symfoni i d-moll innan juni var över.  

Clara Schumann skrev i sin dagbok den 31 maj att ”Roberts sinne är väldigt kreativt just nu, och igår påbörjade han en symfoni som ska bestå i en sats, men med ett adagio och en final. Jag har hittills inte hört något av den, men från vad jag kan se av Roberts skapande, och från det d-mollackord som ekar från fjärran, vet jag redan nu att detta kommer att bli ett till verk som uppstår från djupet av hans själ.” 

Medan Schumanns tidigare symfonier är skrevs enligt konventionens alla regler, är denna symfoni experimentell och ganska oortodox. Kompositören valde att skriva de fyra satserna så att de hänger ihop i ett flöde snarare än att enligt konventionen skriva fyra tydliga olika satser.  

Schumanns vision med denna nya symfoni var att skapa ett obrutet intryck av musik, mörkt, dramatiskt och kraftfullt.