Symfoni nr 2 (1846)

Robert och Clara Schumann gifte sig i Leipzig 1840, och blev ett power couple i det tyska musiklivet i mitten av 1800-talet. När de träffades hade Robert främst ägnat sig åt pianomusik, men Clara uppmuntrade honom att börja komponera för stor orkester också. ”Hans fantasi kan inte finna sin fulla bredd på pianot”, skrev hon i sin dagbok. Hans första symfoni färdigställdes fem månader efter bröllopet och den andra komponerades 1845-1846. Det var det första stora stycket han skrev efter ett år av skrivkramp. Symfoni nr 2 uruppfördes i Leipzig den 5 november 1846 med Felix Mendelssohn på pulten, och tillägnades Oscar I, som tillträtt Sveriges (och Norges) tron två år tidigare.
 

I början av första satsen presenterar bleckblåset ett stillsamt, högtidligt motto, som återkommer genom hela symfonin. Schumann själv beskrev satsens växlande känslolägen som ”musik av ljus och dunkelhet, sol och skugga”. Den följs av ett scherzo som skruvar upp intensiteten med lust och lekfullhet. Den långsamma tredje satsen har ett aria-liknande huvudtema som introduceras av en oboe, ett tema som senare återkommer kort i finalsatsen. Symfonin slutar med kraftfulla pukor och triumfatoriskt bleckblås.