Winterreise

Om verket:

Schuberts Winterreise är en klassiker som av många anses som starten på den tyska liedertraditionen. Här är pianot inte enbart en ackompanjatör utan en lika stark röst som sångaren, där den inre monologen får eko, resonans och motstånd. Schubert var trettio år, döende i syfilis när han komponerade sångcykeln och skrev med en sällsynt klar blick mot slutet. 

Sångcykeln bygger på 24 dikter av Wilhelm Müller (1794–1827) och skildrar en man som, avvisad i kärlek, lämnar staden där hans älskade bor och vandrar ut i vinterns ödslighet. Men med Schuberts melankoliska ton blir resan mer än ett farväl – den blir en vandring mot döden, eller kanske mot insikt. 

När Schubert först spelade cykeln för sina vänner blev de chockade av mörkret. Själv sade han: ”Jag tycker mer om dessa sånger än alla andra och ni kommer till slut också att göra det.” 
 
I dag betraktas Winterreise som en av musikhistoriens mest förtätade skildringar av ensamhet. Müllers diktcykel utvecklades i två delar, vilka Schubert tonsatte 1827, samma år han själv kämpade mot den sjukdom som snart skulle ta hans liv. Vandraren i Winterreise möter döden men avvisas, tvingas vidare, dömd till att leva. Kanske kände Schubert igen sig: konstnären som fortsätter skapa, fast livet redan börjat dra sig undan. 

I sista sången, Der Leiermann, står en gammal spelman ensam på vägen, barfota i snön och spelar vevlira. Ingen lyssnar. ”Underlige gamling, ska jag följa med dig?” frågar vandraren. Inget svar. Bara en ton som sakta dör bort. Ett avsked och samtidigt början på något som aldrig slutar vandra.