Symfoni nr. 3, ”De fyra livsåldrarna”

Hilding Rosenbergs tredje symfoni De fyra tidsåldrarna skrevs 1939 då han utvecklat och hittat sitt eget tonspråk. Efter att ha lärt känna Paul Hindemith och Arnold Schönberg under studietiden i Berlin på 1920-talet rörde han sig mer och mer från de romantiska idealen som rådde och närmade sig det atonala och experimentella. I De fyra tidsåldrarna skildrar Rosenberg de fyra tidsåldrarna i livet, från barndom till ålderdom. Vid premiären fanns det även textpassager som reciterades under stycket, men vid en omarbetning 1943 tog Rosenberg bort dem.  

När Hilding Rosenberg skrev sin tredje symfoni hade världen åter drabbats av ett stort krig och det kan höras i musiken, som har en mörkare ton och en lätt våldsam underström i sig. Den långsamma satsens användning av träblås bygger upp mot ett kraftfullt expressivt klimax, som tas vidare i Allegrosatsen. Ständig rörelse och rytmisk energi skapar i den en känsla av förändring och utveckling. Den avslutande satsen är färgrik och kraftfull och låter tolvtonstänket vila för mer lyriska partier. Det är en symfoni som fastnar, och De fyra tidsåldrarna är ansedd vara Rosenbergs mest kända verk.