Scheherazade
Rimskij-Korsakov, Nikolaj
Begreppet orientalism var något som Rimskij-Korsakov och hans samtida inte funderade så mycket över, men fascinationen kring berättelser och sagor från länderna öster om medelhavet var stor i det kejserliga Ryssland under slutet av 1800-talet. Det var därför inte märkligt att samlingen av folksagor från Mellanöstern var nära till hands för inspiration för en kompositör just där, just då.
I februari 1887 hände något som skakade om hela den ryska musikvärlden. På en bal, direkt efter en vals, drabbades den store kompositören Alexander Borodin av en hjärtattack och dog. Nikolaj Rimskij-Korsakov, som var en nära vän och kollega till Borodin, såg det som sin plikt att rädda Borodins verk, och när han i den avlidnes lägenhet hittade en ofullbordad opera med namnet Prins Igor beslöt han sig för att slutföra mästerverket. Operan, som utspelar sig för länge sedan på den ryska stäppen, är fylld med toner som minner om exotiska platser, och kanske var det där Rimskij-Korsakov fick de första fantasifröerna till sin orkestersvit. Ett eget verk, med egna exotiska toner var snart hans fokus, baserad på berättelser från Tusen och en natt.
Sagorna i samlingen går att härleda så långt tillbaka som till 900-talet och från platser som Syrien, Iran, Indien och Egypten. Berättelserna är i boken sammanbundna med berätterskan Scheherazade, som för att rädda sitt liv berättar en saga för sin make i tusen och en nätter.
I orkestersviten kan man genomgående höra Sheherazades röst representerad av en soloviolin, ofta ackompanjerad av en harpa som i den första satsens början där hon och sultanen gestaltas. I den andra satsen är det havet och Sinbads resor som framställs med kromatiska gungande stråkar. Rimskij-Korsakov var synestetiker och hade tydliga uppfattningar kring vilka färger och toner som hörde ihop. E-dur var hos honom en mörkt djupblå färg, alltså havets, och därför är havet representerat av ackordet. Havet är genomgående precis som Sheherazades soloviolin, men under resans gång berättas sagan om prinsen som blev tiggare, de vackraste kärlekshistorierna mellan prinsar och prinsessor och om den storslagna festivalen i Bagdad. En engelsk recensent hittade i satsen om prinsen och prinsessans kärlekshistoria något så oanständigt som en kyss noterad. Om det var en tanke hos kompositören eller bara ett resultat av en pryd viktoriansk fantasi är svårt att säga, men verket lever kvar med all passion, äventyrslystnad och mystik.