Sextett för piano och blåsare

Kring 1920 gick Igor Stravinskij in i sin så kallade neoklassiska period. Detta ogillades starkt av många unga avantgardistiska tonsättare, som tyckte att han därmed hade svikit de modernistiska idealen. Men det fanns förstås också kompositörer som gillade hans musikaliska tillbakablickande, och valde en snarlik väg. En av dem var Francis Poulenc, och detta humoristiska stycke för piano och blåskvintett är ett bra exempel på detta. Verket drar som en virvelvind genom både musikhistorien och 1920-talets hyperkreativa Paris. Här finns flera referenser till just Stravinskij, särskilt till baletten Petrusjka. Första satsen är fyndigt cabaret- och ragtimeinspirerad, fram till att fagotten avbryter och plötsligt tycks vilja prata allvar och leder in ensemblen i ett mystiskt och poetiskt mellanspel. Andra satsen har något folkligt över sig med pastorala och muntra tongångar, och i finalen skapar Poulenc dramatik genom att kombinera jazzmusikens glöd med romantikens känslosvall. I slutet förenar sig instrumenten i ett mäktigt crescendo.