Symfoni nr 8 (1968–1969)

1. Första delen 

2. Andra delen 

Om verket

“Jag är ingen tonsättare, jag är en ropandes röst som hotar att dränkas i tidsbullret.” 

Allan Pettersson växte upp i fattigkvarteren på Södermalm i Stockholm med en våldsam far som gav sonen stryk om han kom på honom med att öva fiol.

Med obändig vilja lyckades arbetarpojken Pettersson bli antagen på Musikaliska Akademin, få plats i violastämman i Konsertföreningens Orkester och göra osannolik karriär som en av Sveriges genom tiderna största symfoniker genom att i musik gestalta sitt eget liv. Den hårda barndomen som lämnat djupa sår, och den svåra reumatism som plågade honom blev till suggestiva personliga vittnesmål som också har förmågan att röra vid människors inre. De elegiska evighetsmelodierna i Symfoni nr 8 ger känslan av att färdas genom långsamt föränderliga landskap, där intensiva utbrott skapar plötsliga konflikter. I slutet av symfonin återgår Pettersson till att spinna oändliga melodilinjer, denna gång med en ljus trosvisshet.