Symfoni nr 5, CNW 29, op. 50 (1920–1922)

1a. Tempo giusto  

1b. Adagio non troppo 

2a. Allegro  

2b. Presto  

2c. Andante un poco tranquillo  

2d. Allegro, tempo I 

Om verket:

Carl Nielsen är utan tvekan den mest inflytelserika och spelade danske tonsättaren genom tiderna. Mycket av hans musik är sångbar och lättillgänglig, medan symfonierna är mer avancerade, och den femte symfonin är med sin okonventionella uppbyggnad och karaktär Nielsens mest modernistiska verk. Den ovanliga formen med två blockartade satser kan snarare jämföras med bildkonstens kubism än med någon musikalisk stil. Musiken präglas av kontraster och konflikter, där träblåsarnas rastlösa drillande och den envisa solistiska virveltrumman skapar en gastkramande spänning. Ljusa vågor av stråkklang och hoppfulla fanfarer försöker bryta igenom under verkets gång, och lyckas till sist få övertaget i en triumfartad final.  

Nielsen började komponera sin femte symfoni efter första världskrigets slut, men det skulle ta två år att få den färdig. Dels fick han ta en paus för att skriva skådespelsmusiken till Moderen, där den omåttligt populära Dimman lättar ingår, och han fick också sticka emellan med den gladlynta kantaten Fynsk vår innan han åter kunde kasta sig in i symfonins strider. Vid uruppförandet 1922 fick Nielsen frågan om vilka tankar som låg till grund för symfonin, men trots att musiken så tydligt präglas av brutalitet och kamp, sade Nielsen ingenting om kriget. Han förklarade att det handlade om det enda musiken kan beskriva, nämligen aktiva eller vilande krafter. Men även om han inte velat skriva en krigssymfoni var han djupt skakad av krigsårens grymheter, och sade vid ett annat tillfälle att: ”Ingen av oss är densamma efter kriget”.