Symfoni nr 3 (1911)

Det börjar med en smäll, precis som i Symfoni 1, 2 och 4. Fast här rör det sig om flera smällar som formerar sig till en rytm, ur vilken det första temat växer. Symfonin har titeln Espansiva, efter första satsens tempobeteckning, Allegro espansivo. Här kan man notera Nielsens förkärlek för udda, smått pretentiösa och möjligen självironiska föredragsbeteckningar. Andra exempel ur hans långa verkslista är piacevole e giovanile (älskvärt och ungdomligt), corragioso (modigt) och cavalleresco (ridderligt).

I den långsamma andra satsen finns två stämmor för sångare – sopran och baryton. Ordlösa, suggestiva melodier som slingrar sig fram i orkesterväven. I tredje satsen varvas förföriska oboesolon med explosiva insatser i stråket, men slutet är nedtonat och skapar en stor kontrast till den monumentala finalen.