Klarinettkonsert (1928)

Nielsen lät ingen aspekt av klarinettens möjligheter lämnas outforskad med den här konserten. I en intervju några år tidigare karaktäriserade han instrumentet som ”på samma gång varmhjärtat och bottenhysteriskt, milt som balsam och skrikande som en spårvagn på dåligt smorda skenor”. Det är mellan dessa ytterligheter hans klarinettkonsert rör sig.

Ljudbilden är omfångsrik, men verket är skrivet för en tämligen liten ensemble: två fagotter, två horn, stråkar, samt militärtrumma – eller lilletromme som den heter på danska, ett instrument som Nielsen använde i flera av sina sista verk. Här är den i det närmaste ett soloinstrument i egen rätt och utgör både dialogpartner och störningsmoment, men signalerar också när något nytt händer i musiken.

Det är svårt att beskriva konsertens form, man kanske ska nöja sig med att konstatera att den börjar och slutar i samma tonart och består av en enda lång sats, som är indelad i fyra sektioner. Musikaliskt präglas den av flyktighet. Motiven glimmar till för ett ögonblick och går sedan upp i rök. De udda och utmanande klangerna ger musiken en utomjordisk känsla, och i klarinettstämmans mest utflippade stunder är det som att Star Wars-roboten R2D2 blippar i kapp med solisten. Det är inte märkligt att detta egensinniga och djupt personliga verk ofta lyfts fram som en av de främsta klarinettkonserterna genom tiderna, bredvid Mozarts, Coplands och Webers. Den uruppfördes i Köpenhamn den 11 oktober 1928. Nästan exakt tre år senare avled Nielsen i sviterna efter en serie hjärtattacker.