Flöjtkonsert (1926)

Carl Nielsen stod på höjden av sin karriär när han skrev sin flöjtkonsert. Året innan, 1925, hade han fyllt sextio, vilket firats som nationell högtidsdag med fackeltåg över hela Danmark. På födelsedagen den 9 juni publicerades också hans essäsamling Levande musik, där han utvecklade sin syn på musik och estetik. I slutet av jubileumsåret premiärdirigerade han Symfoni nr 6, som blev hans sista.

I flöjtkonserten utvecklar Nielsen solistrollen på ett spännande sätt. Flöjten står fortfarande i centrum med sin intensiva stämma – som en nattfjärils oförtrutna fladdrande mot en lampa. Men solisten är inte ensam. Här och där träder en bastrombon in och gör gåtfulla inpass. Nielsen-biografen Jørgen I. Jensen kallar dessa för ”ödesfigurer, kanske som uttryck för solistens skugga”. Man kan också jämföra med den spefulla marschtrumman i Nielsens Klarinettkonsert, som skrevs två år senare.

Flöjtkonserten består av två satser och den slutliga versionen uruppfördes i Paris den 21 oktober 1926. I början söker sig flöjten fram och hittar till slut ett staccatotema som genast tas upp av orkestern. Efter en våldsam attack från pukorna kommer det första bastrombonutbrottet. Andra satsen börjar i allegretto men bjuder också på två stämningsfulla adagioavsnitt, innan konserten avrundas med en ljus och lättsam marsch.