Symfoni nr 39 i Ess-dur, K. 543 (1788)

1. Adagio - Allegro 

2. Andante con moto  

3. Menuetto - Trio. Allegretto 

4. Finale. Allegro 

Om verket

Symfoni nr 39 är komponerad 1788 och tillägnad den hemlighetsfulla frimurarorden, där väl utvalda medlemmar med utgångspunkt i religion och upplysningsidéer ägnade sig åt samhällsfrågor och personlig utveckling. Några år tidigare hade Mozart vunnit inträde i en av Wiens loger, och hade som firad tonsättare högt anseende bland frimurarna, där musiken ansågs befrämja visdom, medmänsklighet och samförstånd. Eftersom tretalet var betydelsefullt valde Mozart tonarten Ess-dur som med sina tre b-förtecken var frimurarnas egen tonart,  och som i 1700-talets affektlära associerades med hjältemod, klarhet och allvar. Den majestätiska inledningen med pukor och blåsinstrument skapar en högtidlig och förväntansfull atmosfär, och den ständigt uppfinningsrike Mozart håller spänningen uppe genom hela symfonin med omväxlande melodier och överraskande harmonier.