Sinfonia Concertante för viola och violin
Mozart, Wolfgang Amadeus
En Sinfonia Concertante är formmässigt en blandning av symfonin och konserten, i regel med två eller flera soloinstrument. Genren kom senare att utvecklas till dubbelkonserten. Mozart skrev Sinfonia Concertante för viola och violin sommaren 1779, då han återinträtt i tjänst hos furstbiskopen i Salzburg, efter att under några år ha sökt lyckan i olika europeiska städer. Mozart vantrivdes mycket vid biskopens hov, eftersom han där betraktades som en simpel tjänare, och inte en stor konstnär.
Verket består av tre satser och börjar värdigt i allegro maestoso. Det är svårt att inte le när man hör den fantastiska stegringen efter en knapp minut. Den långsamma andante-satsen innehåller fina dialoger mellan violinen och violan. Regissören Peter Greenaway valde musik ur den här satsen till sin film Dränkta i nummerordning (1988). Finalen (presto) bjuder på en uppfriskande och gnistrande avslutning, och ska enligt Mozart spelas ”så snabbt som möjligt”.