Symfoni nr 3 ”Den skotska”

1829 var ett viktigt år i den då 20-årige Felix Mendelssohns liv. Det var året då han dirigerade den legendariska ”återupptäckten” J. S. Bachs Matteuspassion i Berlin. Verket hade strängt taget varit ospelat i 80 år och konserten blev startskottet på en Bachrenässans som varar än i våra dagar. En annan viktig tilldragelse var att Mendelssohn inledde sin Grand Tour, den bildningsresa i Europa som dåtidens unga män i välbärgade familjer företog sig i den åldern. Den skulle bland annat ta honom till Italien, vilket gav inspiration till det som kom att bli hans italienska symfoni, nummer fyra.

Men han inledde resan på brittiska öarna. I slutet av juli kom han till Skottland, där han stannade i tre veckor, en vistelse som blev avgörande för verk som konsertouvertyren Hebriderna och Symfoni nr 3. Han fick impulsen till symfonin när han besökte den medeltida klosterruinen Holyrood Abbey i Edinburgh, som hade stått utan tak sedan 1768. ”Gräs och murgröna frodas”, skrev han hem till sin familj, ”rena himlar forsar in”.

Symfonin inleds med kalla träblåsklanger och ett tema som andas tusenårig religiös mystik. Första satsen växlar friskt mellan olika temperament och i sluttakterna ljuder åter det lugubra träblås-
temat från inledningen.

I den dansanta andra satsen har Mendelssohn låtit sig inspireras av skotsk folkmusik, både harmoniskt och rytmiskt. Den följs av ett allvarsamt adagio, som anknyter dels till de högtidliga liturgiska sånger som ekat i klostret genom seklerna, dels till det tragiska öde som mötte den skotska drottningen Maria Stuart, som levde i det intilliggande palatset på 1560-talet.

I finalen bearbetas det musikaliska materialet av olika instrumentgrupper i tvära kast. Under de högtidliga slutminuterna drar sig den vildvuxna murgrönan tillbaka och taket sluter sig över klostrets altare. Med trumpeternas och hornens ekande fanfarer återskapar Mendelssohn det ljusa kyrkorummet, och de raserade väggarna reser sig åter mot himlen.