Symfoni nr 9

Mahler komponerade sina nio symfonier mellan 1884 och 1910, en tionde lämnades ofullbordad. Idag betraktas de vara enastående prestationer som helt omformulerade villkoren för vad en symfoni kan och bör vara – men på Mahlers tid fick de blandat mottagande, med undantag av åttan, som hyllades vid uruppfördes i september 1910. Då hade han redan skrivit färdigt Symfoni nr 9.
 

Hans tillvaro vid den här tiden bestod av att han om vintrarna befann sig i New York, där han sedan 1908 hade tjänst som dirigent vid Metropolitanoperan och senare för New York Philharmonic. Under vårarna och höstarna turnerade han i Europa, och sommarmånaderna tillbringade han i familjens nyanskaffade sommarhus utanför Toblach i nordöstra Italien. Vid en sjö en liten bit från huset fanns en stuga, som skulle bli hans sista kompositionsstudio. Här skrev han under sommaren 1909 relativt snabbt ihop ett utkast till Symfoni nr 9. Det fick sedan vila under resten av året och fullbordades i början av 1910 i New York.
 

Första satsen är huvudsakligen långsam och börjar i mörker. Tystnaden och svärtan formar sig till några fragmentariska, trevande teman från cello, horn och harpa. Ur detta växer det fram en tät väv av böljande klanger som erinrar om ett fridfullt seglande fartyg på ett glittrande hav.

Andra satsen är ett skevt scherzo, uppbyggt av en rad rustika danser. Den inleds med en klumpig och grov ländler, en folkdans från Bayern och Österrike som Mahler ofta infogade i sina symfonier istället för den traditionella menuetten.
 

Den följs av en sats med titeln Rondo-burlesk, som enligt partituret ska spelas ”mycket trotsigt”. Den har parodiska och humoristiska inslag, men Mahler visar också upp sina färdigheter i att fläta ihop kontrapunkt. Halvvägs in i satsen kommer ett något långsammare parti där trumpet och flöjt växelspelar en melodi som har likheter med ledmotivet till Steven Spielbergs film E.T.

Finalsatsen är extraordinär. Den utgörs av ett långt adagio, som långsamt löses upp i ett magiskt ingenting. Lager efter lager av musiken dunstar bort och till slut återstår bara stråkarna, som under slutminuterna balanserar sig fram på en tunn linje mellan ljud och tystnad. Det är så ytterst delikat och sensuellt, och kräver stor koncentration av alla inblandade, inklusive publiken. Sista ackordet har anvisningen ”ersterbend”, utdöende, och fermattecken, vilket betyder att dirigenten kan hålla ut det så länge situationen och stämningen kräver – även långt efter att tonerna slutat ljuda. Det som uppstår här är en av musiklitteraturens mest laddade och betydelsebärande tystnader. Men Mahler fick aldrig uppleva detta. Symfonin uruppfördes först i juni 1912, drygt ett år efter hans död.