Das Lied von der Erde

Sångsymfoni för två röster. 

Enligt vidskepelsen är det inte bra för en tonsättare att skriva en nionde symfoni och det sägs att denna vidskepelse började med Mahler. Både Beethoven och Schubert hade avslutat sin levnadsbana efter att de avslutat sina nior och Gustav Mahler såg detta som ett tecken på att en förbannelse vilade över kompositörer som i sin karriär kommit så långt att de skrivit åtta symfonier.  

För att undvika denna egenuppfunna vidskepelse beslöt Mahler sig för att istället skriva en sångcykel, fast med strukturen av en symfoni. 

Das Lied von der Erde – ”Jordens sång”, baserades på dikter ur Den kinesiska flöjten av Hans Bethge. I diktsamlingen hade författaren fritt omtolkat översatta kinesiska dikter och Mahler förundrades av visionen om jordens skönhet i dem. Han valde ut sju av dikterna och satte musik till dem.  

Samma år, 1907, hade varit ett fruktansvärt svårt år för Mahler. Han hade blivit bortmanövrerad från Wiens hovopera på antisemitiska grunder och hans äldsta dotter hade dött av scharlakansfeber och difteri i kombination. Mahler själv hade blivit diagnosticerad med ett hjärtfel. Inte undra på att han började fundera på vidskepligheter.  

Das Lied von der Erde är komponerad i sex satser, där den sista avslutande satsen är nästan lika lång som de föregående tillsammans. Det genomgående budskapet i denna sångsymfoni är att jordens skönhet är evig, men att människan inte är det. Det sista som hörs i denna sångsymfoni är ordet ”ewig”, upprepat nästan som ett mantra medan orkestern tystnar. 

Hur gick det då med förbannelsen? Dessvärre lyckades Mahler inte lura ödet med denna taktik. Efter att Das Lied von der Erde var färdig gick han vidare med att skriva ännu en symfoni, i tron att han klarat sig oskadd. Det blev hans ”riktiga” nionde symfoni, den tionde blev aldrig kompletterad och myten om förbannelsen kring den nionde symfonin lever kvar än i dag.