Symfoni nr 2

Det finns många svenska tonsättare som var verksamma under första delen av 1900-talet men som av stilistiska skäl blivit bortglömda. De är en dold svensk musikskatt som förtjänar att tas fram i rampljuset. Tonsättare som Melcher Melchers, Olallo Morales, Yngve Sköld, Algot Haquinius, Moses Pergament, Ture Rangström, Kurt Atterberg och Gösta Nyström för att nämna några. Dit hör också Norrköpingstonsättaren Josef Jonsson. Hans produktion omfattade bland annat tre symfonier, en violinkonsert, en kammarsymfoni, orkesterouvertyrer, sviter, vokalmusik med mera. Tonspråket är mättat romantiskt som till exempel i Symfoni nr 2, komponerad 1928-1930. Verket är tresatsigt med ett scherzo som mellansats. Sats ett inleds med ett markant motiv i violinerna högt upp i registret. Strax följer taktfast musik som kulminerar och en lugn del följer. Så böljar hela satsen och vid flera tillfällen passerar inledningsmotivet förbi. Scherzot trippar iväg i staccato men avbryts snart av en legatodel i stråket innan staccatot är tillbaka. Så växlar musiken i hela scherzot. Även tredje satsen är snabb. Verket har egentligen ingen riktig vilopunkt mer än några öar i sats två och tre. Den symfoniska uppbyggnaden och klangen är som mest tydlig i sista satsen och vittnar om en symfoniker med stora musikaliska visioner.