Symfoni nr 2 i H-dur i en sats, op. 30 (1945)

Om verket

Brittiska Ruth Gipps (1921-1999) var ett underbarn och ett mångsidigt musikaliskt fenomen. Som fyraåring framträdde hon som pianist, vid åtta vann hon sin första kompositionstävling, och vid femton började hon studera vid Royal College of Music med Ralph Vaughan Williams som kompositionslärare. Efter examen erhöll Gipps positionen som solo-oboist i City of Birmingham Symphony Orchestra, och gjorde samtidigt en strålande karriär som konsertpianist. Hon grundade samt dirigerade sedermera två orkestrar, undervisade på flera konservatorier, och hennes anslående senromantiskt inspirerade verk framfördes i prestigefulla Wigmore Hall och på Last Night of the Proms i Royal Albert Hall.  

Gipps ointresse för radikal modernism och svårigheten att göra sig gällande i ett manligt dominerat musikliv gjorde att hennes musik från 1950-talet och framåt närmast försvann från konsertscenerna, men har på senare år fått en välförtjänt renässans genom konserter och inspelningar. 

Symfoni nr 2 är komponerad i en sats som på dryga 20 minuter bjuder på ett överflöd av melodiska, formmässiga och klangliga idéer. Musiken har en omisskännlig brittisk atmosfär kryddad med Gipps temperamentsfulla vitalitet, och en episk karaktär som för tankarna till filmmusik. Symfonin är uppbyggd av åtta kontrasterande delar med gemensamt melodiskt material. Temat som presenteras i den majestätiska inledningen återkommer som en ljungdoftande pastoral, en virvlande dans och en taktfast marsch som påminner om att symfonin är komponerad 1945, i andra världskrigets skugga. Marschen följs av ett underskönt, eftertänksamt adagio och en kraftfull final som andas hopp och framtidstro.