Requiem

Det är lätt att tolka Faurés Requiem som ett sorgearbete efter att både hans far och mor gått bort med kort tids mellanrum. Men när han fick frågan om varför han skrev en dödsmässa svarade han: ”Mitt requiem är inte skrivet för något alls – det är skrivet för nöjes skull, om man nu får säga så om en dödsmässa”.  

Verket skrevs mellan 1887-88, men under de kommande åren gjordes tillägg och en ny utökad version kunde ha premiär 1893. Vid den tiden tilläts inte kvinnliga sångare i Madeleinekyrkan i Paris och eftersom det var i den kyrkan premiären skulle gå av stapeln fick Fauré skriva med gossopran och gosskör i åtanke. Men han föredrog själv att höra sitt requiem med kvinnor som solister och i kören.   

Fauré själv var väldigt nöjd med sin skapelse. Den betydde något verkligt för honom. I en intervju berättar han om sina tankar kring döden och vad han velat med sin musik: 

”Det har sagts att mitt requiem inte uttrycker skräcken inför döden och någon har till och med kallat det en dödens vaggvisa. Men det är så jag ser på döden: som en glädjefull förlossning, en strävan mot en glädje ovan snarare än en smärtfylld upplevelse … jag har medvetet sökt mig bort från det som anses rätt och riktigt, efter alla begravningar som jag har suttit bak orgeln och ackompanjerat döden. Jag kan det utantill! Jag ville skriva något annorlunda!”