Symfoni nr. 1

I tio års tid gick Elgar och funderade på sin första symfoni innan han satte sig för att skriva ner den. Han bars av en tanke att, likt det Beethoven hade gjort i sin Eroica-symfoni, hylla en av tidens stora hjältar. I detta fall General Charles George Gordon, en brittisk officer som ansågs vara en hjälte i Krimkriget och som ledde Storbritanniens kinesiska kolonialkompani ”Den evigt segrande armén”. Elgar övergav dock denna tanke, då han kom fram till att ”Musik som konst är bäst när den är enkel och utan någon förklarande beskrivning”.  

Symfonin hade sin urpremiär i Manchester 3 december 1908 där den dirigerades av Hans Richter, som även var den person som Elgar dedikerade symfonin till med orden: ”Till en sann konstnär och en sann vän”. Inför första repetitionen med orkestern sade Richter ”Mina herrar, låt oss nu repetera den största symfonin i vår tid, skriven av den störste kompositören i vår tid”. 

Symfonin blev en omedelbar succé både hos publik och kritiker, och Elgar hyllades som nytänkande och modern med stor respekt för sina föregångare. Men verket hyllades också för sin skönhet, energi och mänsklighet. Ett verk för framtiden som kommer att klara kommande generationers krav på god musik! 

Symfonin är skriven i cyklisk form med återkommande teman. I första satsen hörs ett ofullbordat nobilmente-tema som återkommer och fullbordas grandiost i sista satsen, efter ett antal variationer i mellansatserna. Man kan misstänka att en viss filmmusikkompositör har lyssnat både en och två gånger på denna symfoni, då det i andra satsen känns igen ett tema starkt förknippat med den astmatiska hjälmbäraren Darth Vader.