Cellokonsert i e-moll, op. 85 (1919)

1. Adagio - Moderato  

2. Lento - Allegro molto 

3. Adagio 

4. Allegro - Moderato - Allegro ma non troppo

Om verket:

Den engelska konsertpubliken älskade Edward Elgars fantasifulla Enigmavariationer och den lyriska violinkonserten, och hoppades på fler upplyftande verk av den populäre tonsättaren. Men Elgars skaparkraft tröt när första världskriget slog Europa i spillror, och det gick flera år utan att han kunde komponera. Dessutom blev han sjuk och genomgick en tämligen svår operation, men när han vaknade upp ur narkosen bad han genast om papper och penna, och skrev ner den melodislinga som ljöd inom honom. Det temat, som var fyllt till brädden av alla de känslor han samlat under flera år, blev grunden till cellokonserten. Till familj och vänner sade han: ”Om ni hör någon vissla den här melodin på Malvern Hills efter min död, bli inte oroliga, det är bara jag.”   
Uruppförandet 1919 blev ett misslyckande. Konserten var dåligt repeterad, och den melankoliska stämningen var inte vad man förväntade sig av den tidigare så muntre Elgar. Den mörka, elegiska tonen fann sin plats i lyssnarnas hjärtan först efter att flera stora cellister lockats av konsertens stora klangliga och uttrycksmässiga utmaningar. Bland dem finner vi Casals, Tortelier, Rostropovitj och allra främst Jacqueline du Pré, som med sin dramatiska tolkning närmast blivit ett med verket. Cellokonserten blev Elgars sista stora verk och är en stor favorit för lyssnare över hela världen.