Symfoni nr 1

I spåren av andra världskrigets förödelse, materiellt, mentalt, kulturellt såväl som konstnärligt, fanns det ett stort behov av återuppbyggnad. Förödelsen banade i sin destruktivitet också väg för nytänkande och många tonsättare tog vid denna tid ut nya kompassriktningar. Olivier Messiaen blev en av förgrundsgestalterna i nutida komposition och många av de blivande 1900-talstonsättarna följde mästarens klasser. Här möttes tonsättare som Pierre Boulez, John Cage, Iannis Xenakis, Karlheinz Stockhausen och Henri Dutilleux. Dock gick de så småningom olika vägar. Dutilleux lockades inte av Darmstadtskolans formalism och matematiska utforskande utan följde sitt hjärtas röst och skapade en lång rad originella verk som byggde på ett intuitivt improvisativt lyssnande och en väl utvecklad variationsteknik. Första symfonin är ett utmärkt exempel på detta. Orkestreringen är mästerlig och klangfärgen blir därför en bärande parameter i verket. Ett mycket ovanligt formgrepp är att ge första satsen passacagliaform.