Symfoni nr 7

Anton Bruckner var en paradoxernas man. Privat var han mycket tillbakadragen och osäker. Han hade ett kantigt sätt och osofistikerad klädstil, som inte gick hem i salongerna i musikens huvudstad Wien. Han hade svårigheter att umgås med kvinnor och förblev ungkarl livet ut, och led dessutom av depressioner och dåligt självförtroende.

Ställ denna sköra personlighet mot hans musik, som dallrar av skönhet och djupt erfarna och uppriktigt artikulerade känslor. Musik som inte ber om ursäkt för sin existens, utan som breder ut sig i alla riktningar med sin längd och sina krav på stora och skickliga orkestrar. Musik som har tagit symfonigenren till platser ingen trodde var möjliga.

Han föddes i en by utanför Linz i Österrike 1824 och tillbringade tonåren som korgosse i augustinerklostret S:t Florian, där han senare också kom att tjänstgöra som organist. Livet där präglades av enkelhet, men där fanns också prakt och högtidlighet som sannolikt bidrog till att forma Bruckners storslagna estetik.

1868 började han undervisa i musikteori vid konservatoriet i Wien och senare vid universitetet. Då hade han redan skrivit sin första symfoni. Symfoni nr 2 kom 1872, trean året efter. I Wien blev han indragen i den bittra fejden mellan Brahms-förespråkare och Wagner-beundrare. Eftersom Bruckner var vän med Wagner och älskade hans musik, motarbetades även han av de inflytelserika musikkritikerna. Denna fientliga atmosfär gjorde att han förlade uruppförandet av Symfoni nr 7 till Leipzig istället för Wien. Det ägde rum den 30 december 1884 och verket hyllades av såväl publiken som de lokala kritikerna. Likaså i München några månader senare. Wienpremiären ägde rum ett år senare, och precis som Bruckner hade förutspått gjorde stadens kritiker allt för att håna honom. Men då var symfonin redan en succé.

Symfoni nr 7 är ett verk av gigantiska proportioner. Första satsens inledningstema presenteras av cello och horn i samspel. Musiken byggs långsamt upp och böljar fram i makligt tempo. Satsens utdragna slut strålar i guld och silver på ett sätt som hade varit värdigt finalen på hela symfonin. Men det är bara slutet av början.

Under arbetet med andra satsen (adagio) kom budet om Richard Wagners död. Han hade avlidit i Venedig den 13 februari 1883, 69 år gammal. Bruckners beundran för den elva år äldre vännen (eller rättare sagt: idolen) var gränslös. Han utökade satsen och tillägnade den ”den odödlige och innerligt älskade Mästaren”. Hyllningen börjar redan i inledningen: första temat spelas på fyra wagnertubor – den speciella hybrid av bastuba och horn som Wagner lät utveckla på 1870-talet, här dessutom understödda av en bastuba (och stråkar). Det är mjuk och följsam musik som långsamt sväller i underbara crescendon och krymper ihop till lyriska pianissimon.

Tredje satsen är ett briljant scherzo. Bruckner liknade själv det inledande trumpettemat med en galande tupp och det finns något mycket medryckande i melodins spänstiga rörelser över musikens olika skikt.

Sista satsen börjar med ett tema snarlikt det i början av första satsen, men i ett ljusare temperament. Över huvud taget är satsen lättsammare och mindre anspråksfull än vad en Brucknerfinal brukar vara, och den avslutas med ett brett leende.

Bruckner komponerade ytterligare två symfonier under sin livstid. Han avled den 11 oktober 1896, 72 år gammal. Hans sarkofag står i kryptan i S:t Florian-klostret under orgeln, som idag är känd som Die Brucknerorgel. Under begravningen framfördes adagiot ur Symfoni nr 7.