Symfoni nr. 6

Ibland har Anton Bruckners sjätte symfoni omtalats som ”den fula ankungen” bland hans övriga symfoniska kompositioner. Den är förvisso annorlunda, i både form och uttryck, men som sagan lärt oss blommar även fula ankungar ut och blir vackra svanar. Symfonin är expressiv och rik, både djärv och innerlig, och orkestreringen är uppfinningsrik och överraskande. När det gäller skönhet är det inget som saknas. Vackra linjer och harmonier. Annorlunda – ja, men förunderligt skön. 

När Bruckner började skriva på sin sjätte symfoni hade hans tredje just haft premiär. Det var ingen succé utan tvärtom ett rent fiasko. Som en reaktion på detta påbörjade Bruckner en period av musik i dur. Fyra symfonier skrivna i durtonarter skulle det bli och sexan var den tredje i tetralogin. Symfonin hade tydliga kopplingar till både den fjärde och femte, men anses snarare vara ett slags svar till de båda tidigare, en reflektion över dem. Den sjätte symfonin har därför ibland kallats ”den filosofiska”, och det är något som är lätt att förstå när man hör hans användning av tematik och motiv. Det är rytmen som driver symfonin, på ett komplext och unikt sätt, som i den första majestätiska satsen där man kan låta sig helt översköljas av Bruckners uppfinningsrikedom.  

I andra satsen är det en sonat i adagio som låter lyssnaren drömma om obesvarad längtan och sorgsen kärlek. Oboen får beskriva dessa känslor i solistiska partier som, enligt kompositörens anmärkning, skall spelas ”mycket högtidligt”.  

Tredje satsens scherzo är ovanligt i det att det skall spelas långsamt och inte så fartfyllt som scherzi vanligtvis framförs. Det handlar mer om rytmer i satsen, där det är de överhängande dur-ackorden som är det som förenar. 

I finalsatsen är det stabilitet och framåtrörelse, symfonin knyts ihop med citat från tidigare teman och A-durackorden får till slut blomma ut som den svan H.C. Andersen en gång berättade om.