Symfoni nr 1 i c-moll

1. Un poco sostenuto - Allegro 

2. Andante sostenuto 

3. Un poco allegretto e grazioso 

4. Finale. Adagio - Più andante - Allegro non troppo, ma con brio 

Om verket

Robert och Clara Schumann lärde känna den unge begåvade pianisten och tonsättaren Johannes Brahms 1853. De öppnade sitt hem för honom och en varm vänskap uppstod. De blev gripna av Brahms tidiga tonsättningar och pianospel och Robert skrev en krönika om Brahms som den nye store tyske tonsättaren. Robert såg också till att Brahms fick kontakt med det tyska musikförlaget Breitkopf & Härtel och snart spreds Brahms musik över landet och hans namn blev snabbt välkänt i musikkretsar. Clara, som var en av sin tids ledande pianister, kom att betyda mycket för Brahms komponerande, både som kritiker, rådgivare och interpret. Roberts mentala hälsa försämrades åren fram till hans död 1856 och Brahms kom att bli ett stort stöd för familjen Schumann eftersom Clara gjorde många konsertresor i Europa samtidigt som parets sju barn behövde stöd. År 1855 började Brahms skissa på Symfoni nr 1. Det första utkastet ströks och användes senare i hans första pianokonsert. Några år senare började symfonin ta form men när han visade sina skisser för Clara, som beundrade vad hon såg, oroade hon sig för att verket slutade alltför abrupt och Brahms använde ytterligare 12 år för att skissa på symfonin som fullbordades 1874. Den majestätiska inledningen i sats 1 med en stadig rytm i timpanistämman fångar lyssnaren med sin kraft och djärva harmonik. Den lugna andrasatsen inleds och avslutas lugnt. Däremellan finns en rörlig del. Sats tre är inget traditionellt scherzo, som hos Beethoven, utan en graciös långspunnen kantilena. Sista satsen har viss likhet med Beethovens slutsats i nionde symfonin och Brahms etta har därför lite skämtsamt kallats Beethovens tia. Brahms var djupt tagen av Beethovens sista symfoni och det bidrog kanske till att han väntade i så många år innan han själv kunde fullborda sin första symfoni.