Serenad nr 2 i A-dur, op. 16 (1857–1860)

1. Allegro moderato 

2. Scherzo. Vivace 

3. Adagio non troppo 

4. Quasi Menuetto  

5. Rondo. Allegro 

Om verket:

Den unge Johannes Brahms hade enorm respekt för den store Beethoven, och var tveksam till om han själv någonsin skulle kunna komponera orkesterverk på mästarens nivå. Clara Schumann, som var Brahms ständiga mentor och rådgivare, kallade ynglingens pianosonater och kammarmusik för ”förklädda symfonier” och uppmuntrade honom att komponera i större skala. Brahms gav sina första orkesterverk titeln ”serenad” för att föra tankarna till lättare divertissemang, men trots självkritiken visade Brahms redan här sitt skickliga handlag i klang och orkestrering. Till den idylliska pastoral han målade upp i Serenad nr 2 valde han bort violinerna och lät de lägre klingande stråkinstrumenten viola, cello och kontrabas ge en mjuk och jordnära fond till blåsinstrumentens vårligt smeksamma vindar, hornklangen från skogen och de rustika dansrytmerna. Serenad nr 2 är tillägnad Clara Schumann.