Pianokvartett nr 1

Beethovens efterträdare eller talanglös bastard? Ja, det är väl få tonsättare som meningarna har gått så isär om som om Johannes Brahms. Robert Schumann var den som såg Brahms som den nye store mästaren ”över vars vagga gracer och hjältar stått vakt” som han skrev i en artikel i Neue Zeitschrift für Musik 1853. Kanske blev Schumanns uppmuntrande och hyllande ord bara till en börda för den unge Brahms, för att han kände pressen att mäta sig med titanen Beethoven är välkänt. Brahms var väldigt själkritisk och förstörde sådant han inte var nöjd med. Vem var det då som kallade honom ”en talanglös bastard”? Jo, ingen mindre än Tjajkovskij.
Johannes Brahms föddes i Hamburg 1833. Hans far var kontrabasist och modern sömmerska, arbeten med relativt låg lön, så Brahms växte upp under ganska fattiga förhållanden. För att hjälpa till att tjäna pengar började den unge gossen tidigt spela piano för att underhålla på både privata och publika tillställningar. 1851 kom han att möta den ungerske emigranten Ede Reményi som introducerade honom för ungersk dans- och folkmusik som kom att bli en stor inspirationskälla för Brahms genom åren. På en gemensam turné träffade de och spelade för Franz Liszt, men Brahms, som kunde vara både butter och taktlös, kom på dålig fot med honom redan från start. På turnén träffade de även Clara och Robert Schumann och efter det mötet blev de vänner för livet.

”När Brahms är på extra gott humör sjunger han ’Graven är min glädje’”. Ja, bilden av Brahms som den grubblande gubben som spankulerar med händerna på ryggen är ju välkänd, men citatet kommer från Josepf Hellmesberger d.ä., primarie i Hellmesbergerkvartetten som tillsammans med Brahms var bland de första att framföra pianokvartetten. 1861 när stycket uruppförs med Clara Schumann vid pianot är Brahms dock bara 28 år och har ännu inte odlat sitt karaktäristiska helskägg. Första satsen har klassisk sonatform och börjar så enkelt och avskalat som möjligt med att pianot spelar den inledande melodin, bara raka fjärdedelar och i oktaver. Andra satsen, Intermezzo, bygger mycket på en statisk åttondelspuls som vandrar mellan stämmorna. I tredje satsen luras den gode Brahms rejält. Satsen bör enligt gängse modell vara en lugn sats - och den börjar som den ska med ett stilla Andante con moto. Ca 3 minuter in i satsen händer så plötsligt något. Disharmonier har letat sig in i pianostämman men efter några takter ”rätter det till sig”. Ytterligare en halv minut senare kommer nästa överraskning; ett sprittande marschtema som hade passat in i vilken Verdiopera som helst. Fjärde satsen ger prov på de ungerska influenser Brahms tjusades av. Rondo alla Zingarese är föredragsformen, dvs. zigenskt rondo, men mycket av det som kallas ungerskt i Brahms värld har ju egentligen rötter i den romska musiken. Brahms Pianokvartett nr 1 är verkligen ett stort verk i sin genre och en av många som tjusats av stycket är Arnold Schönberg. 1937 tog han sig för att orkestrera verket för symfoniorkester och hans bearbetning spelas nu frekvent världen över.