Ein deutsches Requiem

1. Selig sind, die da Leid tragen

2. Denn alles Fleisch, es ist wie Gras 

3. Herr, lehre doch mich

4. Wie lieblich sind deine Wohnungen

5. Ihr habt nun Traurigkeit

6. Denn wir haben hie keine bleibende Statt

7. Selig sind die Toten

Om verket

Tyngden och traditionen kring den katolska dödsmässan har sporrat många tonsättare att prestera sitt yttersta när de komponerat sin egen version. Mässans text börjar med de högtidliga orden ”Requiem aeternam dona eis Domine”, ”Giv dem evig vila, Herre” och följer sedan den katolska gudstjänstens liturgi, med nattvard, lovsång, trosbekännelse och så vidare.

Brahms var en troende man, och ville därför göra ett requiem som var relevant för honom. Det vill säga på tyska istället för latin, och utifrån Luthers bibel istället för katolsk liturgi. Han sammanställde själv en text utifrån ett femtontal bibelställen, främst ur Nya Testamentet, men också ur Jesaja, Psaltaren och tilläggen till Gamla Testamentet. Inledningsraderna kommer ur Bergspredikan och sätter an tonen: ”Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade”.

Han har valt flera bibelställen där tron och den troendes belöning beskrivs genom jordbruksmetaforer. ”Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.” ”Jordbrukaren ser fram mot att jorden skall ge sin dyrbara skörd och väntar tåligt på höstregn och vårregn.” Hans stora budskap är att tålamodet och tron kommer att ge riklig belöning. Livet på jorden är flyktigt i jämförelse med det som komma skall: ”Bara en vindfläkt är människan”.

Här finns inget mörker av det slag som finns i den katolska originalversionen av Requiem-mässan, tänk på t.ex. Mozarts och Verdis himlastormande Dies Irae, Dies illa-satser. Världen skall på vredens dag förgöras i aska, förkunnar kören. Basuner ska dåna och de döda resa sig från sina gravar.

Frånvaron av denna dramatik gör inte att det saknas storslagna partier i Brahms Requiem. Den andra satsen, den långsamt framskridande ”Denn alles Fleisch es ist wie Gras”, är ett av körrepertoarens allra mäktigaste verk. Det handlar om livets förgänglighet och kraften i Guds ord. ”Människan är som gräset och all hennes härlighet som blommorna i gräset. Gräset vissnar och blommorna faller av. Men Herrens ord består i evighet”.

Att uttrycka världens undergång med vredgade toner och fortefortissimo, som Verdi och Mozart gör, är ju på alla sätt och vis passande och kongenialt. Brahms gör tvärtom på ett spännande och konstnärligt intressant sätt. Han använder kraftfull och storslagen musik för att berätta om det lilla, knappt märkbara: Det prasslande gräset. En torr blomma som faller till marken...