Symfoni nr 2

Inledningsmottot är ytterst kraftfullt och ödesmättat, ja till och med hotfullt. Ibland försöker mer vänligt sinnat träblås ta sig igenom det mörka dammoln som de ihärdiga tonstötarna piskar upp genom hela första satsen, men utan framgång. Det är mäktigt, tungt, vackert och mycket ryskt. Scherzot som följer utgör en formidabel kontrast med sin fjäderlätta grace. Hornisterna gör en heroisk insats med de ultrasnabba pulsen i bakgrunden, som skapar associationer till fladdrande fjärilsvingar eller subtila beröringar. Eller en underbar gammal motorbåt. I den långsamma tredje satsen skapas den bärande melodin initialt av samspelande klarinett, horn och harpa. Efter ett känslofyllt klimax klingar musiken ut, och går sömlöst över i finalen, som genomsyras av feststämning med dans och berusning.

Alexander Borodin (1833-1887, uttalas baradín) var läkare och forskare inom organisk kemi. Han hade skrivit del musik i barn- och ungdomen, men det var först som 29-åring som han började ta lektioner i komposition. Musiken förblev dock en andrasyssla för honom vilket gjorde att kompositionsprocessen blev väldigt utdragen. Men med tid följer eftertanke och reflektion. Han började jobba på Symfoni nr 2 1869 och den uruppfördes den 13 mars 1877.
 

Med detta tillvägagångssätt blev Borodins verkskatalog ganska tunn. Men det har inte hindrat honom från att idag betraktas som en av de stora ryska tonsättarna. Han var mycket uppskattad av sin samtid också. Bland hans beundrare (och nära vänner) fanns Franz Liszt och Nikolaj Rimskij-Korsakov.