Symfoni nr 9, "An die Freude"
Beethoven, Ludwig van
Beethoven började arbeta på Symfoni nr 9 hösten 1822 och uruppförandet skedde på Theater am Kärntnertor i Wien, den 7 januari 1824. Det har blivit ett av de där ikoniska ögonblicken i musikhistorien, som det vuxit fram en egen mytologi kring, lite som skandalpremiären av Stravinskijs Våroffer 1913. Den stora skillnaden var att Symfoni nr 9 blev en gigantisk succé. Den blev också något av ett konstnärligt bokslut för Beethoven, som avled tre år senare 56 år gammal.
Den nionde symfonin börjar i allvar, men redan tidigt glimmar de kända melodierna från den jublande finalen igenom. Andra satsen (molto vivace) är ett av Beethovens mest kända stycken och förekommer bland annat på en framskjuten position i Stanley Kubricks kultfilm A Clockwork Orange (1971). Filmens huvudperson Alex är en stor beundrare av ”Ludwig Van”, och låter musiken ackompanjera sina våldsfantasier, “Oh bliss, bliss and heaven... Oh, it was gorgeousness and gorgeousity made flesh...”
Den stora innovationen med Symfoni nr 9 är att Beethoven inkluderade text och sång i den symfoniska formen. Därmed visade han vägen för efterföljare som Berlioz, Mendelssohn, Liszt, Mahler och många andra som också har använt sång i sina symfonier.
Texten till finalen hämtade han från Friedrich Schillers dikt An die Freude och själva glädjetemat är en utveckling av en melodi från hans egen Koralfantasi från 1808. Första gången en människoröst hörs i en symfoni, yttras orden ”O Freunde, nicht diese Töne!” ”O, vänner, inte dessa toner! Låt oss istället stämma upp i något angenämare och mer fröjdefullt!” Sedan följer Schillers text för gigantisk kör och solostämmor i olika konstellationer. Det är ett av musikhistoriens mest monumentala verk, fullt av fantastiska detaljer och med ett vackert och enkelt budskap: Vänskap! Kärlek! Glädje! ”Seid umschlungen, Millionen!” Omfamna varandra, ni miljoner!