Symfoni nr 6 i F-dur, Pastoralsymfonin, op. 68 (1808)

Beethovens Symfoni nr 6 (Pastoralsymfonin) uruppfördes samtidigt som den femte i december 1808 och är en musikalisk utflykt på landet. Programmet formuleras i satsbeteckningarna:

1. Allegro ma non troppo (Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till landet) 

Lägg märke till hur Beethoven jobbar med repetition. Temat som lanseras i första takten går i en loop under stora delar av satsen, vilket skapar en meditativ känsla.

2. Andante molto mosso (Scen vid bäcken) 

Här representerar repetitionerna det rinnande vattnet. Flöjten gestaltar näktergalen, oboen är vakteln och klarinetterna göken.

3. Allegro (Munter samvaro med lantfolk) 

Dans, skratt och högljudda diskussioner, som avbryts abrupt av ett annalkande oväder.

4. Allegro (Åskväder. Storm) 

Det ystra sällskapet skingras och söker skydd undan regn och åska. Fönsterluckor och ladugårdsdörrar stängs, tvätten tas in. Sedan drar ovädret undan lika plötsligt som det kom. På avstånd hörs utdöende åskmuller.

5. Allegretto (Herdesång. Glada och tacksamma känslor efter stormen)

Känslor av glädje och munterhet efter stormen. Solen tittar fram, det droppar hemtrevligt från taken, luften är frisk.

Notera att Beethovens inte har tänkt sig detta som illustrerande musik, även om det är oundvikligt när det gäller t.ex. åskan och vinden i fjärde satsen. Istället ska tyngdpunkten ligga på de känslor som naturen väcker i oss när vi möter den. ”Mer uttryck för känsla än måleri”, instruerade Beethoven i partituret.