Symfoni nr 4 i B-dur, op. 60 (1807)

1. Adagio - Allegro vivace 

2. Adagio 

3. Allegro vivace 

4. Allegro ma non troppo 

Om verket:

I Symfoni nr 4 leker Beethoven med publikens förväntningar. Introduktionen utlovar något oerhört allvarligt och högstämt, men så kommer en tvärvändning och han låter resten av verket genomsyras av sprudlande munterhet och livsglädje.

Symfonin kom till under det extremt produktiva året 1806, då han komponerade sin berömda Violinkonsert och Pianokonsert nr 4, samtidigt som han reviderade operan Fidelio, som haft premiär året innan. Han var också mitt uppe i arbetet med det som skulle bli hans femte symfoni. På sommaren fick han dock en beställning på en ny symfoni av en musikälskande släkting till hans mecenat, prins Lichnowsky, och under en vistelse på prinsens slott under september och oktober 1806, komponerade han Symfoni nr 4.

Musikaliskt är den ett återbesök i wienklassicismen. Den långsamma andra satsen är beryktad för sin skönhet. Tredje satsen är en virvlande menuett och i finalen går tempot egentligen ner något, men energin skruvas upp rejält, bland annat genom de bubblande soloinsatserna från de olika träblåsinstrumenten. Symfoni nr 4 uruppfördes i Wien i mars 1807.