Pianokonsert nr. 5, Kejsarkonserten

Beethoven kallade aldrig sin femte pianokonsert för Kejsarkonserten. Det var först efter hans död som namnet kom till, inte för att den relaterade till någon politisk figur, utan snarare för den majestätiska och nobla karaktären i konserten.  

Pianokonserten skrevs under en extremt orolig och turbulent tid. Napoleons styrkor hade invaderat Wien 1809, och den franska ockupationen hade lett till kaos både rent fysiskt och ekonomiskt. I juli 1809 skrev Beethoven till sin förläggare: ”Vilket destruktivt, bråkigt liv jag ser och hör omkring mig, blott trumslag och mänskligt lidande i alla former”. Detta var även en svår tid för Beethoven rent personligt då hans hörsel hade försämrats allt mer. Han var så rädd för att kriget skulle eskalera dövheten att han gömde sig i en källare och täckte öronen med kuddar för att skydda det lilla av hans hörsel som fanns kvar. Men det som gav honom kraft var att arbeta med sin femte pianokonsert.  

Det var med frenesi han komponerade och lyckades övervinna de hinder som hans sjukdom, och livssituation, hade byggt upp. Det finns en ren viljestyrka i kraften som speglas i pianospelet i konserten, som av många anses vara den främsta prestationen i Beethovens konsertkomponerande.  

Den samtidiga kritikerkåren var oense om huruvida detta stycke musik var nyskapande och fantastiskt eller bara konstigt och för smalt. Det fanns de som menade att Beethoven bara skrev för konnässörer och inte för den breda massan. Den där diskussionen är alltså ingen nyhet i kulturvärlden. 

Men fakta kvarstår, och Beethovens femte pianokonsert är fortfarande en av de mest spelade och älskade. Inte bara hos den stora massan, utan även hos hans kompositörskollegor. Franz Liszt höll exempelvis den som sin absoluta favoritkonsert och framförde den vid ett flertal tillfällen, bland annat vid avtäckandet av Beethovens minnesmonument 1845.