Pianokonsert nr 3

Musikhistoriens ledande tonsättare har utmärkt sig genom att gå sin egen konstnärliga väg. Beethoven utvecklade och omvandlade symfoniformen. Tredje satsens menuett blev ett scherzo och tyngdpunkten i symfonierna lades allt oftare till sista satsen som vanligen blev mycket längre än övriga satser. Hans nionde och sista symfoni räcker som exempel. Detta gav fröet till den ensatsiga ”symfoniska dikten” som växte fram under 1800-talets romantik hos tonsättare som Berlioz, Liszt, R. Strauss och Sibelius.

Pianokonsert nr. 3 är som de allra flesta solokonserter, tresatsig. Detta verk är ytterligare ett exempel på Beethovens vilja att förnya. Tonartsbytet c-moll till E-dur mellan sats ett och två överraskar. En solokonsert skulle vara solistisk och virtuos i solostämman men Beethoven motarbetade även den traditionen och skrev en utarbetad solostämma integrerad med orkestern som fick en enklare ackompanjerande roll. Detta förebådade en ny stil, den symfoniskt konserterande. Beethoven själv spelade solostämman vid uruppförandet. Notbladet hade endast sporadiska halvt oläsbara skisser sades det och eftersom han inte hunnit skriva ner noterna var han tvungen att spela solostämman ur minnet!