Konsert för orkester, Sz. 116, BB 123 (1943–1945)

1. Introduzione. Andante non troppo – Allegro vivace 

2. Giuoco delle coppie. Allegretto scherzando  

3. Elegia. Andante non troppo 

4. Intermezzo interrotto. Allegretto 

5. Finale. Pesante - Presto 

Om verket: 

Béla Bartóks Konsert för orkester är ett ikoniskt verk som älskas av både publik och orkestrar världen över. Trots verkets livfulla karaktär skrevs det under svåra omständigheter av en olycklig tonsättare i exil.  

När Ungern lierade sig med det nazistiska Tyskland såg antifascisten Bartók ingen annan utväg än att lämna sitt älskade hemland och emigrera till USA. Han vantrivdes dock i New York, han hade svårt att försörja sig på sin musik, och hans hälsa började vackla. Bartók låg på sjukhus när dirigenten Sergej Kusevitskij sökte upp  honom och erbjöd 1000 dollar för ett nytt orkesterverk. Bartók uppbådade all sin kreativitet, hantverksskicklighet och musikaliska fantasi till det färgrika verk där alla orkesterns instrument exponeras solistiskt, och orkestermusikerna får visa upp sin virtuositet. Det tog bara två månader för Bartók att komponera Konsert för orkester, en charmfull blandning av explosiv energi, dansanta folkmusikaliska rytmer, och den mystiskt hemlighetsfulla klangvärld som Bartók kallade “nattmusik”.  

I den fjärde satsen citerar Bartók sången “Då går jag till Maxim” ur Glada Änkan av Franz Lehár. Bara några år tidigare hade Dmitrij Sjostakovitj använt samma melodi i sin 7e symfoni, och än idag tvistar musikkännare om huruvida Bartók parodierade Sjostakovitj eller Lehár, eller kanske båda två.