Wagner & Strauss

Skriande violiner, ett desperat ropande horn och stråkar som våldsamt bygger upp ett enormt vågberg. Och sedan ett vågberg till – och ett till. Det är mycket som händer i de första takterna av ouvertyren till Den flygande holländaren, en av Wagners tidiga operor, han var 29 år när han skrev den. Idén uppstod under en stormig sjöresa från Riga till London, då fartyget tvingades söka nödhamn i en sydnorsk fjord. Ombord fick han höra berättelsen om den evigt kringseglande Holländaren och inspirerad av nödhamnens suggestiva inramning förlade han handlingen där.

I slutet av Valkyrian tvingas Wotan bestraffa sin älskade dotter Brünhilde för sin olydnad. Hon ska förlora sin gudomlighet och försänkas i djup sömn på en klippa. Den man som lyckas ta sig till platsen ska vinna hennes hjärta. Hon vädjar till sin far att omgärda klippan med eld, så att bara en sann hjälte ska kunna nå fram till henne. Wotan bifaller hennes önskan och tar i det här stycket avsked av henne – ”mitt hjärtas heligaste stolthet”.

Efter att ha skrivit de två bloddrypande och utmanande operorna Salome och Elektra 1904-1908 bestämde sig Strauss för att komponera något mer lättsamt och traditionellt. Resultatet blev Rosenkavaljeren, en förväxlingskomedi om uppvaktning och frierier. Operan hade premiär i Dresden i januari 1911 och blev en stor framgång. I detta konsertprogram framförs en orkestersvit bestående av operans valser. Den inleds med samma musik som inleder själva operan; majestätiska hornstötar och himlastormande stråkar, som gestaltar det kärleksmöte som ägt rum precis innan handlingen börjar.

Maurice Ravel: La valse

La Valse skrevs som dansverk till Ryska Baletten i Paris, men refuserades. I stället fick det premiär i konsertform den 12 december 1920. Det är ett gåtfullt verk som undandrar sig etiketter och förklarande program. Ravel har använt hela sin förmåga för att göra den så dubbeltydig som möjligt. I början råder dunkel, stråkinstrument och slagverk mullrar olycksbådande och kontrasterar mot det skira ljus som försöker bryta igenom. Efter ett par minuter tar en vacker valsmelodi form, men den når liksom inte riktigt fram. Ständiga glissandon får hela bygget att vaja fram och tillbaka. Det är inte helt lätt att sätta fingret på känslan som infinner sig när de sista ackorden har klingat ut. ”Orkesterglädje” känns lika korrekt som ”orkesterraseri”, ”extatisk kärleksdans” lika träffande som ”infernalisk dödsdans”. Välj själva.