Viva España (lördag)

Konkurrensen kring publikens gunst var hård även på 1800-talet. När Gioachino Rossinis opera Barberaren i Sevilla hade premiär den 20 februari 1816, blev den totalt utbuad av en fräsande aggressiv publik. Men det var nog inte för att publiken tyckte att den var så värst dålig, utan snarare för att de var trogna fans till Rossinis konkurrent Giovanni Paisiello som redan 30 år tidigare skrivit en opera baserad på Beaumarchais pjäs. Paisiello såg Rossinis tilltag som en skymf mot hans egen komposition och såg till att hans följare besökte den unge konkurrentens premiär och visade sitt (och Paisiellos) missnöje.  Men när den andra föreställningen spelades var publiken mindre infiltrerad av buropare och Rossinis opera blev en verklig succé. En så pass stor succé att Rossinis version om Figaro spelas för fulla hus än i dag, medan Paisellos i princip glömts bort. 

Joaquín Rodrigos kanske mest kända stycke musik skrevs 1939, för att fira slutet på det spanska inbördeskriget. Om detta faktiskt var slutet på kriget berodde på var i Spanien man befann sig och om det var en verklig vinst för folket med en diktator som Franco som statschef var en fråga som delade folket. 

Verk som skrevs i Spanien efter general Francos tillträde var tvungna att hylla eller åtminstone ge sken av att hylla, det nya politiska läget, så Rodrigo skrev sitt verk som en hyllning till det kungliga palatset i Aranjuez och dess trädgårdar. Ett 1500-talsslott kunde inte makten se som hotfullt, och trots att rykten spreds om vad verket faktiskt handlade om behöll Rodrigo sin version av tolkning till sin död. Det är framför allt den andra satsen som setts som politisk och har tolkats som en reaktion på bombningarna av den baskiska staden Guernica 1937, den fruktansvärda händelse under inbördeskriget som även inspirerade Picasso. 

Gitarrkonserten hade premiär 1940 och är det mest spelade verket i Joaquín Rodrigos kompositionskatalog. 

Ständigt är det kärleken som inspirerar och ställer till problem. Så också i El amor brujo, ”Trollkarlens kärlek”, skriven till flamencodansösen och sångerskan Pastora Imperio 1915.  

Den trolldomskunniga änkan Candela anses vara galen av de övriga invånarna i den lilla andalusiska byn. Hennes döde make spökar och hindrar henne från att gå vidare i livet i sällskap av den man som lyckats väcka hennes kärlek. För att blidka den döde maken dansar hon varje natt med hans spöke. Till slut får Candela veta att den döde maken varit otrogen, och hon försöker med sin nya kärlek Carmelo genomföra en rituell elddans för att frigöra sig från spökerierna. Men ritualen fungerar inte och spöket klänger sig kvar vid Candelas själ och hus.  

Genom att lura sin väninna Lucia (som var den som spökmaken bedrog henne med) till sitt hem, med förevändningen att hon skulle få en natt med Carmelo, lyckas hon få sin döde man att ta med sig Lucia i dansen, och därmed ur livet. När morgonen gryr kan Candela och Carmelo till slut njuta av varandras kärlek.