Symfonisk jul Vivaldi & Nötknäpparen

1. Allegro 

2. Adagio 

3. Allegro 

Om verket

Antonio Vivaldis Konsert i g-moll för stråkar och cembalo är en typisk ”concerto ripieno”. Benämningen syftar på en fullskalig grupp instrument, tutti, som tidigt utgjordes av stråkorkester med ackompanjemang eller continuo men som efterhand utvecklades till att innefatta även blåsinstrument. Detta är ett begrepp som var vanligt inom senbarocken ca 1690–1740. I concerto ripieno förekommer inga solister. Både i sats ett och två vandrar basstämman stadigt och stegvis i jämna notvärden som en stabil grund för övriga stämmor. Det är speciellt tydligt i andra satsen där överstämmorna bildar lugna ackord över den rörliga baslinjen. Det finns en term för detta inom jazzmusiken där samma teknik förekommer, ”walking bass”, som bildar en stadig grund i swingmusik. Men Vivaldi använder också andra tekniker för att variera musiken. Musikaliska sekvenser är vanliga och effektiva för att föra musiken vidare in i nya tonarter och de skapas genom att ett motiv eller en kort fras på två takter upprepas flera gånger efter varandra men på en ny begynnelseton vid varje upprepning. Detta framgår tydligt i första satsen. I sista satsen använder Vivaldi en teknik där en stämma härmar en annan. Det kallas fugatoteknik och är också mycket vanligt i barockmusiken. 

1. Allegro 

2. Largo 

3. Allegro molto 

Om verket

Vivaldis Piccolokonsert i C-dur, RV 443, komponerad 1742, är ett lysande exempel på Vivaldis virtuosa komponerande. Med tre satser för piccolo och stråkar, belyser verket flöjtens briljans och tekniska möjligheter över hela registret. Piccolokonserten, fylld av livliga melodier och utmanande passager, är en tidlös skatt inom barockmusiken. Vivaldi angav att solostämman skulle spelas på en liten blockflöjt, en flautino, men förläggaren som publicerade de tryckta noterna angav att verket skulle spelas på piccolo, en liten tvärflöjt, vilket var det vanligaste till en början. Så småningom blev dock flautinon minst lika vanlig och är numera flitigt använd som soloinstrument i detta verk. 

Om verket

Det fanns några svenska tonsättare som hade extra stor betydelse för den västerländska konstmusikens etablering och utbredning i Sverige under tidigt 1900-tal: Wilhelm Stenhammar, Hugo Alfvén, Kurt Atterberg, Gösta Nyström, Wilhelm Peterson-Berger och Ture Rangström för att nämna några. Alfvén var musiker i Hovkapellet och dirigent för Orphei Drängar, Peterson-Berger var recensent, Atterberg var drivande i arbetet med att grunda STIM och Föreningen Svenska Tonsättare och Stenhammar, kanske den mest betydelsefulle av dem alla, var konserterande pianist och chefsdirigent för Göteborgs Orkesterförening, numera Göteborgs Symfoniker. Med sina pianokonserter, symfonier, kantaten Sången, Serenad för orkester, vokalverk och pianoverk blev Stenhammar en given centralfigur i svenskt musikliv. Hans verk räknas till den romantiska stilepoken men han tog gärna upp folkmusikaliska teman och element i sina verk som till exempel i den svenska rapsodin för kör och orkester, Midvinter. Stenhammar uruppförde själv verket med Göteborgs Orkesterförening 1908. Efter en långsam svag inledning i det mörka registret växer musiken fram mot en kulmen och en soloviolin tar över. Den folkmusikaliska karaktären är tydlig. Körens första insats kommer inte förrän i mitten av verket och varar endast ett par minuter när de sjunger koralen Den signade dag i långa notvärden till rörligt orkesterackompanjemang. En svag stillsam musik följer innan verket växer in i ett mäktigt orkestralt avslutande tuttiparti. 

1. Ouvertyr  

2. March 

3. Sockerfens dans  

4. Rysk dans (Trepak) 

5. Arabisk dans  

6. Kinesisk dans  

7. Rörflöjternas dans (Danse Mirlitons) 

8. Blommornas vals 

Om verket

I början av 1890-talet stod Tjajkovskij på höjden av sitt framgångsrika konstnärskap, hyllad som den tidens ledande ryske tonsättare med symfonier, solokonserter, baletter och en opera på verklistan. Han var också inbjuden att dirigera sin musik vid invigningen av Carnegie Hall i New York och hade dessutom en opera- och en balettbeställning från operan i St Petersburg. Men bakom denna avundsvärda fasad fanns en djupt deprimerad och trött tonsättare, tom på idéer, en konstnär i kris. Hans mecenat Madame Nadezhda von Meck upphörde plötsligt med sitt ekonomiska stöd och bröt deras vänskap. Föreställningarna med operan Spader dam drogs plötsligt in och Tjajkovskijs liv tog en ny vändning. Trots dessa omständigheter lyckades han skissa klart första akten på baletten Nötknäpparen i mars 1891 innan han begav sig till New York för att inviga Carnegie Hall. Resan gick via Paris där han presenterades för ett nytt instrument, celestan. Tjajkovskij blev förtjust och bad sin förläggare om att få tillgång till ett sådant instrument inför fullbordandet av andra akten. Under sommaren blev han klar och i mars 1892 var partituret färdiginstrumenterat. Sviten tillkom innan balettens andra akt fullbordades. Många av danssatserna ingår även i sviten men framförs i en annan ordning. Tjajkovskij varierar instrumentationen på ett mästerligt sätt. Ouvertyren är instrumenterad för höga stråkar och blåsinstrument, Sockerfens dans illustreras av den spröda celestan och de ryska, arabiska och kinesiska danserna har var och en sina tydliga karaktärer. Rörflöjternas dans illustreras läckert av tre flöjter och den avslutande och förtjusande Blommornas vals har fått en svepande och dansant karaktär. I baletten följs Blommornas vals av den första av fyra Pas de deux, som betyder steg för två dansare, och det är denna instrumentala introduktion, ett andante maestoso, som avrundar konserten.