MSO Live: Stenhammars serenad

De här två fragmenten var bortglömda i nästan 120 år, innan de återfanns år 2010. De uruppfördes tre år senare i Gävle konserthus. Av titlarna att döma var de troligen tänkta att utgöra satser i en orkestersvit som den tjugoårige Stenhammar av någon anledning aldrig fullbordade. Preludiet är stillsamt och pastoralt, i slutet träder en klarinett fram ur den ljusa orkesterväven med ett ömsint solo. Det andra fragmentet har beteckningen bourrée, som är en gammal fransk dans besläktad med gavotten, fast något raskare. Den kallas också träskodans – den synkoperade och studsiga rytmen är som gjord för att klampas fram med högljudda skodon. Stenhammar låter skickligt sin bourrée pendla mellan den bondska logen och den kristallkroneupplysta salongen.

Henri Tomasi föddes 1901 i Marseilles. I tonåren arbetade han som stumfilmspianist och under andra hälften av 1920-talet slog han igenom som tonsättare och dirigent. Han skrev sin Trombonkonsert 1956, året innan han lade dirigerandet på hyllan, för att helt ägna sig åt komponerandet. Första satsen rör sig mellan olika stämningar och temperament, och blommar plötsligt ut i virvlande vals. I andra satsen skapas en tydlig känsla av storstad, med skumma hamnkvarter, bluesklubbar och småregniga bakgator. Storstadsvibrationen är kvar i tredje satsen med sin smittande puls, optimism och kosmopolitiska känsla.

År 2020 är det 150 år sedan Wilhelm Stenhammar föddes. I egenskap av tonsättare, musiker och orkesterledare betraktas han som en av de stora byggarna av svenskt musikliv under decennierna efter sekelskiftet. Han började komponera redan i barnaåren och blev beryktad och flitigt turnerande pianist, både som solist och i ensemble. Han var bördig från Stockholm, men har kommit att bli tätt förknippad med Göteborg, där han var verksam från 1907, som dirigent och konstnärlig ledare för Göteborgs orkesterförening. Det var under denna tid, 1911-13, som han skrev Serenad i F-dur (reviderades 1919). Det är ett mycket populärt orkesterverk i fem satser, med stark känsla av nordiskt vemod, särskilt i de andra och fjärde satserna (Canzonetta och Notturno). Mittensatsen är ett medryckande scherzo, som för tankarna till såväl en snabbt seglande liten jakt i skärgården, som till ystra getter på en sommaräng.