Schumann & Schumann

Hommage an Clara är en fortsättning på det spännande samarbetet mellan malmötonsättaren Rolf Martinsson och sopranen Lisa Larsson. Förra säsongen framförde MSO Traumreise, som bygger på nio sånger av Franz Berwald, utvalda av Larsson och orkestrerade av Martinsson. På liknande sätt har de nu samlat ett antal lieder av Clara Schumann, som aldrig tidigare har orkestrerats.

En av sångerna är Lorelei, som är en tonsättning av Heinrich Heines dikt med samma namn. Lorelei är namnet på en klippa vid Rhens strand några mil från Wiesbaden, där många fartyg har förlist. Enligt legenden blir sjömännen distraherade av en fager älva som sitter på klippans topp och sjunger ”eine wundersame, gewalt’ge Melodei” – en vacker och kraftfull melodi. Det är ett dramatiskt stycke med hetsig puls, som gestaltar de förrädiska strömvirvlarna vid klippan. En annan av sångerna är Liebst du um Schönheit, som har ett helt annat, vemodigare temperament. Den bygger på en dikt av Friedrich Rückert, som för övrigt Gustav Mahler också kom att tonsätta runt sextio år senare. ”Älskar du för skönhet?”, frågar diktens jag och svarar: ”Älska då icke mig, älska solen. Hon har gyllene hår.”

Clara Schumann komponerade främst i sin ungdom, men var firad konsertpianist under största delen av sitt liv. Hon framförde urpremiärer av den tidens stora stjärnor som Brahms, Liszt, Chopin och sin make Robert

Robert och Clara Schumann gifte sig i Leipzig 1840, och blev ett power couple i det tyska musiklivet i mitten av 1800-talet. När de träffades hade Robert främst ägnat sig åt pianomusik, men Clara uppmuntrade honom att börja komponera för stor orkester också. ”Hans fantasi kan inte finna sin fulla bredd på pianot”, skrev hon i sin dagbok. Hans första symfoni färdigställdes fem månader efter bröllopet och den andra komponerades 1845-1846. Det var det första stora stycket han skrev efter ett år av skrivkramp. Symfoni nr 2 uruppfördes i Leipzig den 5 november 1846 med Felix Mendelssohn på pulten, och tillägnades Oscar I, som tillträtt Sveriges (och Norges) tron två år tidigare.
 

I början av första satsen presenterar bleckblåset ett stillsamt, högtidligt motto, som återkommer genom hela symfonin. Schumann själv beskrev satsens växlande känslolägen som ”musik av ljus och dunkelhet, sol och skugga”. Den följs av ett scherzo som skruvar upp intensiteten med lust och lekfullhet. Den långsamma tredje satsen har ett aria-liknande huvudtema som introduceras av en oboe, ett tema som senare återkommer kort i finalsatsen. Symfonin slutar med kraftfulla pukor och triumfatoriskt bleckblås.