Säsongsöppning 2021-22 med Malmö SymfoniOrkester

Pjotr Iljitj Tjajkovskij störtade ut ur rummet i raseri. Han hade just framfört första och sista satsen av sitt nya verk för Nikolaj Rubinstein, som han hade tänkt skulle få uruppföra det. Men pianogeniet sågade verket, Pianokonsert nr 1. Han kallade musiken usel och pianostämman ospelbar, och gjorde det tydligt att han inte tänkte spela stycket utan genomgående revideringar. Den djupt sårade Tjajkovskij tog kritiken hårt och strök dedikationen till Rubinstein. Istället skickade han partituret till dirigenten Hans von Bülow, som med glädje inkluderade verket på sin åstundande turné i USA. Sålunda fick pianokonserten sitt uruppförande i Boston, den 25 oktober 1875. Tjajkovskij själv fick höra det första gången i Petersburg tre veckor senare. Det var ett rätt misslyckat uppförande, och kort därefter genomförde han flera ändringar. Han stiftade fred med Rubinstein, som tog upp verket på sin repertoar. Mannen som ett år tidigare hade kallat verket uselt, blev den som lade grunden för dess oerhörda popularitet i Ryssland och Europa.

Inledningen till Pianokonsert nr 1 hör till den klassiska repertoarens mest ikoniska minuter och är minst lika känd som, låt säga, Beethovens Symfoni nr 5. Detta avsnitt utgör dock bara en liten del av första satsen. Temat i andra satsen presenteras av flöjten och tas sedan upp av pianot. I en raskare mittensektion citeras en fransk folkvisa och i slutet av satsen återintroducerar solisten temat. Finalen börjar dansant med en rytmiskt avancerad melodi. Satsen är till sin form ett rondo och genomsyras av rysk folkton och halsbrytande pianolöpningar.

Dvořák var en tjeckisk tonsättare och hans Symfoni nr 7 är i hög grad ett tjeckiskt verk med mycket inspiration från böhmiska musiktraditioner. Men symfonins tillkomsthistoria är engelsk. 1884 hade hans Stabat Mater gjort stor succé i Royal Albert Hall i London, liksom kort därefter Symfoni nr 6. Framgångarna ledde till att Royal Philharmonic Society beställde en ny symfoni, som blev denna, den sjunde. Han fullbordade partituret i mitten av mars 1885 och dirigerade själv uruppförandet den 22 april. Hans status som tonsättarstjärna befästes med besked.

Första stasen börjar och slutar på samma sätt: försiktigt och viskande. Däremellan utspelar sig ett tragiskt drama, men inte utan glimtar av framtidstro. Andra satsen består av en rad vaggviseliknande teman som vart och ett blommar ut i ljusa klimax. Scherzots 6/4-takt ger ett melankoliskt, valsartat gung. I centrum står en enkel melodi som upprepas med olika instrumentering, vilket ger en modern, repetitiv känsla. Finalen börjar i allvarligt tonläge, utvecklar sig till storm och slutar i jublande dur.