Säsongsöppning 2018-2019

Glazunov betraktas som en romantisk klassicist med mästerlig känsla för musikalisk form och gudabenådat kontrapunktiskt handlag, och han jämförs ofta med Johannes Brahms. Glazunov hamnade i skuggan av den store ryske romantikern Pjotr Tjajkovskij, men skapade sin egen stil, även om han tillsatte en 'nypa' Tjajkovskij till konsertvalsens ingredienser. Stycket har annars tydliga förebilder i de österrikiska valskungarnas smäktande, virvlande wienervalser. Glazunovs vals utstrålar lätthet och elegans, och det smickrande omdömet om musikalisk formkänsla är inte överdrivet!

Om sitt verk Gnistor berättar Sersam: "Verket kan beskrivas som en 'fantasia över klangens fysionomi'. Ljudets och klangens inneboende egenskaper har fritt inspirerat de musikaliska världar som skapats. Gnistorna är 'ledmotiv' för hur musiken fortskrider, då de plötsligt slår ut och antänder vilda eldar, sprungna ur en kollision eller ett intensivt möte med en främmande tanke eller idé." Dessa måleriska ord stämmer väl överens med den beskrivning man ofta hör om tonsättarens musik: "Återkommande karaktärsdrag är en energisk rytmik, ett brett användande av färg och plötsliga förändringar i den musikaliska texturen."

Han fortsätter: "Det slår plötsligt om i musikens flöde, som ett skepp som kantrar; en förändring som provoceras fram av små interna förändringar. Jag ser Gnistor som en spegling av en optimistisk syn på hur allt förändras genom oväntade, provocerande möten som utmanar våra världsåskådningar." Sersam studerade komposition vid Musikhögskolan i Malmö 2009-2017 för bland andra professor Luca Francesconi. Studierna fortsatte i Italien och Österrike. Sersams musik är framförd av Norrköpings och Helsingborgs symfoniorkestrar och av ensembler i Bologna, Reykjavik, San Francisco, Los Angeles och London.

Sjostakovitj är med sina 15 symfonier en gigant i den symfoniska världen. Åttan är den mellersta av tre "krigssymfonier" som han komponerade under andra världskriget. Redan 1936 attackerades Sjostakovitj av den ryska regimen för sin dissonanta musikstil och var tvungen att modifiera komponerandet till en stil som bättre passade regimen. Den halvtimmeslånga första satsen inleds med ett långt adagio innan dramatiken plötsligt stiger och tar över med hornstötar, timpani och träblåskaskader. Allegrot eggar tillfälligt upp stämningen men ett långt soloparti i engelskt horn återför lugnet i första satsen. Övriga satser är mycket korta och endast den fjärde återspeglar lugnet från första satsen. Andra satsen är rytmisk och taktfast och den tredje är nästan manisk i sin rytmiska drive. Femte satsen inleds försiktigt men kulminerar halvvägs innan den överraskande lägger sig till ro och slutar svagt och utdraget.