Musikhögskolan i Malmös symfoniorkester

Nowak-versionen

1. Bewegt, nicht zu schnell 

2. Andante, quasi allegretto 

3. Scherzo. Bewegt - Trio. Nicht zu schnell, keinesfalls schleppend 

4. Finale. Bewegt, doch nicht zu schnell 

Om verket

Att omarbeta sina verk är något de flesta kompositörer har gjort, men få har varit så petnoga som Bruckner. Det har till och med myntats ett begrepp för att beskriva svårigheten att förstå hans intentioner, ”Brucknerproblemet”. Symfoni nr 4 är en av de mest reviderade, men också en av hans mest älskade.

Anton Bruckner föddes i en by utanför Linz i Österrike 1824. Han visade sig redan tidigt i barndomen ha fallenhet för orgeln och försörjde sig länge som organist och lärare. 1868 började han undervisa i musikteori vid konservatoriet i Wien och senare vid universitetet. I Wien blev han indragen i den bittra och poänglösa fejden mellan Brahms-förespråkare och Wagner-beundrare. Det var koleriskt lagda kritiker och musikkännare som i ett drastiskt och högt tonläge konstruerade motsättningar mellan de båda tonsättarna och deras musik, för att i striden kunna tillskansa sig inflytande och positioner. Detta gick förstås ut över konsten och konstnärerna, eftersom kritikerna hade offentlighetens och mecenaternas öron.

Bruckner och Wagner hade ömsesidigt tycke för varandra och varandras musik, och denna vänskap gjorde att Bruckner motarbetades och hånades av de inflytelserika tyckarna. Det var ett svårt klimat för Bruckner, som var en ödmjuk man med dåligt självförtroende. Men på något sätt härdade han ut. Just med Symfoni nr 4 släppte motståndet och han fick sitt genombrott när den uruppfördes i februari 1881. Men då hade han hunnit bli 57 år gammal.

Symfonin börjar försiktigt med stråkar och ett avlägset horn som proklamerar att en ny dag har grytt. Det andra temat utgörs av en fallande melodi, ordnad i det som har kommit att kallas Bruckner-rytmen: Två fjärdedelar plus tre trioler, alltså 1-2 1-2-3, 1-2 1-2-3 och så vidare. Rytmen upprepas genom stora delar av första satsen och förekommer även i flera andra av Bruckners verk, t.ex. Symfoni nr 2, 6 och 8. Repetitionerna har en hypnotisk effekt och gör att rytmen liksom etsar sig fest hos lyssnaren.

Andra satsen är mycket lågmäld och inåtriktad, som i bön eller meditation. Den tredje inleds precis som den första med horn, men i ett helt annat temperament, som snarare associerar till ritt och jakt. I sista satsen rör sig musiken mäktigt och böljande i svällande fraser. Efter ett omfattande diminuendo i slutet inleds finalen av hornen och träblåset, samtidigt som violinerna ligger och surrar i bakgrunden med en stadigt gungande puls i trioler. Musiken utvecklar sig i en långsam uppåtrörelse, i tonhöjd, intensitet och styrka, som till slut omfamnar publiken med kärlek, tröst och klarhet på ett helt enastående sätt.

Om man jämför detta slut med det Bruckner skrev från början 1874, är det lätt att fyllas av tacksamhet för hans evinnerliga ändringar i partituret. Inte för att ursprungsfinalen på något sätt är dålig, men det är en skräckfylld tanke att föreställa sig att världen aldrig hade fått uppleva det magiska som händer under de där slutminuterna.