Mozarts Violinkonsert nr 5

Mozarts liv kan grovt delas in i tre delar. Barn- och ungdomsårens turnerande i Europa, då underbarnet Wolfgang visades upp vid diverse hov och tillställningar. Mellanperioden utgörs av tiden som hovmusiker hos furstbiskopen i Salzburg mellan 1773 och 1781. De sista tio åren av sitt liv tillbringade han i Wien som fri konstnär – mycket framgångsrik och djupt skuldsatt. Violinkonsert nr 5 skrevs dock under tiden i Salzburg. Faktum är att han skrev alla sina fem violinkonserter under en niomånadersperiod 1775, när han var 19 år. Konserten börjar med en munter inledning i orkestern, men när soloviolinen kommer in händer något radikalt. Tempot går ner till adagio och solisten presenterar ett nytt tema. Det är som att violinen snubblat in i fel komposition, som i en sketch med Victor Borge. Efter detta stämningsfulla inpass kommer orkestern åter igång med inledningstemat, medan violinen spelar ytterligare en helt ny melodi ovanpå. Mellansatsen är ömsint och emotionell, och finalen börjar som en elegant menuett. Halvvägs in i satsen kommer det som har gjort konserten känd som ”Den turkiska”: ett otroligt kraftfullt och rytmiskt avsnitt inspirerat av turkisk militärmusik. Denna typ av inslag var på modet i det Habsburgska riket i slutet av 1700-talet. Hos Mozart finner vi det i flera andra verk, till exempel operan Enleveringen ur seraljen (1781) och finalen av Pianosonat nr 11 – Rondo alla turca (1783). Intresset för det turkiska är inte märkligt; Ungern hade ju varit vasallstat till Osmanska imperiet 1541-1697. Det fanns en stark fascination för paschornas lyxliv och den före detta imperiemaktens estetik, som gav sig i uttryck i mode, konst och musik.

Mozart skrev många anmärkningsvärda verk vid tiden för det här sexsatsiga divertimentots tillkomst, 1779-80. Kröningsmässan, den mästerliga Sinfonia concertante för violin och altfiol, och Symfoni nr 32 och 33 för att nämna några.

Ett divertimento är en typ av lättsammare verk som beställdes till fester och mottagningar för att skapa en exklusiv och uppsluppen atmosfär i salongerna. Detta hindrade inte Mozart från att utforska mörkare tongångar i Divertimento nr 17, t.ex. i andra satsens tema med variationer, som är uppbyggd kring en Ja, må hon leva-doftande melodi, fast i moll. Fjärde satsens adagio bjuder på ljuvlig melankoli med sin underbara lek med tystanden i början. Tredje satsen är en menuett som har kommit att bli ett av Mozarts mest kända stycken. Melodierna i de tre första satserna strävar uppåt, och de sista nedåt.